Trebbiano Toscano är en av Italiens mest spridda och välkända gröna druvsorter, även om den går under flera olika namn beroende på var den odlas. I Frankrike är den känd som Ugni Blanc och används där framför allt i destillering av Cognac och Armagnac. I vissa italienska regioner förekommer även namn som Procanico, vilket ofta används på ön Elba. Ursprunget är med stor sannolikhet etruskiskt eller romerskt, vilket gör druvan mycket gammal och historiskt betydelsefull. Namnet Trebbiano tros komma från byar eller platser med liknande namn i Italien, snarare än från en specifik person eller egenskap, och har därmed en stark geografisk koppling snarare än en personlig.
Idag odlas Trebbiano Toscano främst i Italien, där den är en av landets mest planterade druvor, särskilt i Toscana, Umbrien, Emilia-Romagna och Lazio. Utanför Italien har den fått stort genomslag i Frankrike under namnet Ugni Blanc, samt i mindre omfattning i länder som Argentina, Brasilien och Australien. Druvan trivs bäst i varma men inte alltför torra klimat och är väl anpassad till kustnära odlingar där havsbrisarna ger svalka. I Frankrike är den starkt förknippad med Cognac-regionen, medan i Italien varierar uttrycket beroende på terroir, från friska, lätta vita viner till mer strukturerade blandviner.
Vinstocken har relativt stora blad och producerar rikliga klasar med ljusgröna bär som ofta ger höga skördeuttag. Druvan är känd för sin höga produktivitet och förmåga att behålla syra även i varma klimat, vilket gör den attraktiv för både vinframställning och destillation. Samtidigt kan dess stora avkastning vara en svaghet, eftersom den kan ge viner med låg aromintensitet om inte skörden kontrolleras noggrant. Den är generellt motståndskraftig mot många sjukdomar, men kräver noggrann vingårdsförvaltning för att uppnå hög kvalitet.
Trebbiano Toscano används i många olika stilar. Den förekommer ofta i stilla vita viner, både som druvrent vin och i blandningar med andra sorter, där den bidrar med friskhet och syra. I Frankrike är den avgörande för produktionen av Cognac och Armagnac, tack vare sin höga syra och neutrala smak som lämpar sig väl för destillering. I Italien används den ibland även till mousserande viner och i enklare bordsviner. Vanligen vinifieras den i ståltank för att bevara fräschören, men den kan också i vissa fall jäsa eller lagras kort tid på ek för att tillföra komplexitet.
Viner på Trebbiano Toscano är ofta lätta, friska och relativt neutrala i smaken, med toner av citrus, gröna äpplen, päron och ibland en örtig nyans. Munkänslan är vanligen slank och syrlig, vilket gör vinet uppfriskande men sällan fylligt. Med lagring tenderar vinerna att snabbt tappa frukt och komplexitet, vilket gör att de flesta ska drickas unga. Det finns dock undantag där noggrant odlade och väl vinifierade varianter kan utveckla nötiga och honungsliknande toner med åren. Signaturdraget är dess höga syra, vilket gör den särskilt användbar i blandningar och destillat.
De friska, syrliga vinerna på Trebbiano Toscano passar bäst tillsammans med lättare maträtter som fisk, skaldjur, sallader och milda pastarätter. I Toscana är det vanligt att servera lokala Trebbiano-viner till enkla antipasti eller grillade grönsaker. Serveringstemperaturen bör ligga runt 8–10 grader för att framhäva fräschören. Vinet betraktas i första hand som ett vardagsvin, men i rätt sammanhang kan det även spela en roll i mer sofistikerade menyer, särskilt i form av blandningar eller när det används i mousserande viner.
Trebbiano Toscano är mycket vanlig och en av världens mest planterade gröna druvor, även om den sällan lyfts fram som en prestigedruva. Bland sommelierer och vinentusiaster finns ett växande intresse för att återupptäcka druvan i dess mer kvalitetsinriktade uttryck, särskilt när den odlas med lägre avkastning och vinifieras med omsorg. Kända producenter i Toscana och Umbrien har börjat visa vad druvan kan åstadkomma, även om dess största internationella erkännande fortfarande kommer från Cognac-husen i Frankrike.
Trebbiano Toscano har en lång historia och omnämns redan i dokument från medeltiden som en viktig druva i centrala Italien. Den har ingen mytologisk koppling i sig, men dess roll i destillationskonsten har gett den ett slags kulturellt erkännande i Cognac-regionen, där den betraktas som oumbärlig. Druvan är kanske inte känd för unika aromämnen, men dess ovanliga kombination av hög syra, stor produktivitet och neutral smak gör den unik som råvara för destillat och som frisk komponent i blandningar. På så sätt är den en dold men central aktör i både italiensk och fransk vinkultur.