Sciacarello är en blå druva som framför allt förknippas med Korsika. Den förekommer ibland under alternativa namn, bland annat ”Sciaccarellu” på korsikanska, vilket betyder ungefär ”den som spricker lätt” och syftar på druvans tunna skal. Utanför Korsika är druvan relativt sällsynt, men den kan ibland förväxlas med liknande sorter i Italien. Ursprungligen härstammar Sciacarello från Korsika och den har odlats där i århundraden, med spår som tyder på odling redan under medeltiden. Druvans namn är inte uppkallat efter en plats eller person, utan just efter dess kännetecknande egenskap – bärens sköra skal som lätt spricker.
Idag odlas Sciacarello nästan uteslutande på Korsika, särskilt i regionerna Ajaccio och Sartène, där den anses ha sin främsta terroir. Druvan trivs i ett varmt och solrikt medelhavsklimat men gynnas också av de svalkande havsvindarna och höjdvariationerna på ön, vilket gör att den kan behålla sin friskhet trots det varma klimatet. I Ajaccio produceras ofta de mest eleganta exemplen av Sciacarello, medan Sartène kan ge viner med mer struktur. Även om den är starkt knuten till Korsika, finns det små experimentella planteringar i Italien, men dessa är mycket begränsade.
Sciacarello-rankor kännetecknas av medelstora, löviga blad och relativt små klasar med tunnhudade blå bär. Den är känd för att vara ganska svårodlad eftersom dess skal gör den känslig för sjukdomar och skador, särskilt i fuktiga förhållanden. Samtidigt är den relativt motståndskraftig mot torka, vilket gör den väl lämpad för Korsikas klimat. Avkastningen kan variera beroende på växtplats, och druvan mognar relativt sent, vilket kräver noggrann vingårdsförvaltning.
Sciacarello används främst till stilla röda viner men förekommer även i roséviner. Vinmakare hanterar den ofta varsamt i vinkällaren för att framhäva dess aromatiska profil. Ståltank används för att bevara fräschör, men fatlagring är också vanligt för att ge komplexitet och struktur. Den förekommer både som druvrent vin och i blandningar, ofta tillsammans med Nielluccio (Sangiovese) och Grenache, där den bidrar med elegans och kryddighet.
Viner på Sciacarello är kända för sin ljusa och eleganta stil med aromer av röda bär såsom körsbär, hallon och jordgubbar, ofta kompletterade med inslag av örter, peppar och mandel. Munkänslan är oftast lätt till medelfyllig med silkeslena tanniner och frisk syra. När vinerna är unga framträder frukten tydligare, medan lagring kan ge mer komplexa nyanser av kryddor, läder och torkade örter. Den har en signaturton av medelhavsörter som ofta gör den lätt att känna igen.
Sciacarello är en utmärkt matvinspartner tack vare sin fräschör och elegans. Den passar särskilt bra till grillade grönsaker, kyckling, lamm och rätter med örtkryddor, men även till det korsikanska köket med rätter som vildsvin och lokala charkuterier. Serveringstemperaturen bör ligga runt 15–17 grader för röda viner och något svalare för rosé. Vinet betraktas ofta som något mer än ett vardagsvin och används gärna vid måltider som kräver lite mer finess.
Sciacarello är en relativt sällsynt druva, då den i princip bara odlas på Korsika. På senare år har den dock fått ökat intresse bland vinälskare och sommelierer, inte minst tack vare ett växande fokus på unika och lokala druvsorter. Några kända producenter som framhäver Sciacarello är Clos Capitoro och Domaine Comte Abbatucci, båda med rykte om att producera viner som visar druvans elegans.
Sciacarello har en särskild plats i Korsikas vinidentitet och betraktas som en av öns viktigaste druvor. Den är nära knuten till det lokala arvet och har bidragit till att definiera Korsikas vinprofil internationellt. Det finns en tradition att se Sciacarello som ett uttryck för öns vilda landskap och dess kryddiga aromer anses spegla de korsikanska örterna, den så kallade ”maquis”. Även om druvan inte har vunnit lika många internationella priser som mer kända sorter, har den fått ökad uppmärksamhet i vinvärlden tack vare sin unika aromprofil och sin starka koppling till Korsikas kultur.