Riesling har flera alternativa namn beroende på region, men det är viktigt att skilja den från närliggande benämningar som Welschriesling, som är en helt annan druva. I Alsace kan man se stavningen med stort R utan ytterligare tillägg, medan tyska etiketter ibland anger ortsnamn eller lägesbeteckning tillsammans med druvnamnet. Ursprunget är tydligt förankrat i de tyska floddalarna kring Rhen och Mosel, där druvan beskrivs i skrift redan på 1400-talet. Den är alltså allt annat än en modern hybrid och har snarare djupa historiska rötter inom centraleuropeisk vinodling. Namnet tros komma från ett gammaltyskt ord som anspelar på ”att risa” eller spricka i barken och möjligtvis på druvans benägenhet att ge aromrikedom i svala lägen, snarare än att vara uppkallad efter en specifik person eller plats.
Riesling odlas i dag främst i Tyskland, där regioner som Mosel, Rheingau, Nahe, Rheinhessen och Pfalz är stilbildande. Utanför Tyskland har Alsace i östra Frankrike ett eget, torrare uttryck, Österrike – särskilt Wachau, Kamptal och Kremstal – levererar kraftfullt torra viner, och i Nya världen har Australien (Clare Valley och Eden Valley), Nya Zeeland (Marlborough och Central Otago), USA (Finger Lakes och Washington State) samt Kanada gjort betydande avtryck. Druvan trivs bäst i svalt till svalt-kontinentalt klimat, gärna med stora dygnsvariationer och tydlig höst, vilket hjälper till att bevara syra och bygga komplexitet. Kända terroirer är branta skiffersluttningar i Mosel och Rheingau, kalk- och granitjordar i Alsace samt skiffer och gnejs i Österrike. Uttrycket varierar tydligt med geografin: Mosel ger ofta lättare, lime- och äppeltonade viner med låg alkohol, Rheingau kan vara stramare och mer persikodoftande, Alsace är generellt torrare och fylligare, Österrike mer stenigt-mineralt, medan Australien ofta visar distinkt lime, limeskal och petroltoner i en helt torr stil.
Vinstocken har medelstora, trebuckliga blad och täta klasar med små till medelstora, gröngula bär som kan få gyllene skimmer sent på säsongen. Odlingen är inte enkel men belönande: druvan skjuter relativt sent och mognar sent, vilket minskar risken för vårfrost men kräver en lång, jämn växtsäsong. Styrkorna i vingården är den höga naturliga syran, den tydliga arompotentialen och en ovanlig förmåga att spegla jordmån. Svagheter inkluderar känslighet för botrytis om det inte kontrolleras, samt sjukdomar som mjöldagg i fuktiga klimat. Avkastningen måste hållas i schack för att undvika utspädda smaker, och bästa resultat nås ofta i soliga men svala lägen med god dränering.
Riesling kan bli stilla vin från knastertorrt till intensivt sött och dessutom framgångsrika ädelsöta varianter som Spätlese, Auslese, Beerenauslese och Trockenbeerenauslese. Den används även för mousserande viner, särskilt i Tyskland, och i svala regioner förekommer isvin där druvorna pressas frusna för att koncentrera sötma och syra. I källaren hanteras druvan ofta reduktivt i ståltank för att bevara fräschör och primäraromer, men äldre fuder eller stora ekfat kan ge textur utan tydlig ekkaraktär. Lång skalkontakt är ovanligt men förekommer i små mängder för att öka struktur. Riesling är i första hand en druvren solist; blandningar är ovanliga eftersom druvans tydliga identitet lätt dominerar.
Riesling kännetecknas av hög, livlig syra och en arompalett som kan omfatta lime, citron, grönt äpple, vit persika, päron, kaprifol och vita blommor, ofta med en markerad mineralitet som kan upplevas som skiffer, våt sten eller krita. I unga torra viner är munkänslan lätt till medelfyllig med kristallklar fräschör. Med lagring utvecklar många rieslingviner toner av honung, bivax, torkad aprikos och de klassiska petroleum- eller ”petrol”-nyanserna från aromämnet TDN, särskilt från varma, soliga lägen. Sötare stilar balanserar rik sötma med syra så att vinet känns energiskt snarare än tungt. Signaturaromerna som ofta nämns är citrus i olika former, stenfrukt och den klingande mineraliteten.
Riesling är en av de mest mångsidiga matvinerna för nordiska bord. Torra varianter passar utmärkt till skaldjur, gravad lax, torsk, röding och hälleflundra, liksom till lättrökta rätter och färsk getost. Halvtorrt och restsött riesling är strålande till kryddhetta i thailändska eller vietnamesiska rätter, till sillinläggningar, asiatiska fiskgrytor och till nordiska rätter med söt-syrlig profil, exempelvis äppleglasering eller picklade tillbehör. Ädelsöta stilar gifter sig fint med blåmögelost och fruktdesserter. Servera gärna torra viner vid 8–10 °C och sötare vid 6–8 °C; äldre, komplexa flaskor kan njutas något varmare runt 10–12 °C för att öppna aromerna. Som vardagsvin fungerar torra och halvtorra exempel utmärkt, medan toppvingårdar och ädelsöta rariteter ofta reserveras för festliga tillfällen.
Riesling är varken sällsynt eller allmängods utan befinner sig i en stark kvalitetsnisch som uppskattas av sommelierer och vinintresserade. Intresset har vuxit i Norden i takt med efterfrågan på svala, friska viner och matvänliga stilar. Många välkända producenter bidrar till druvans rykte, från klassiska tyska egendomar i Mosel och Rheingau till framstående namn i Alsace och Österrike samt nyzeeländska och australiska toppadresser. På hyllan märks ofta tydliga stilsignaler som ”trocken” för torrt och prädikat för sötare nivåer, vilket underlättar val för konsumenten.
Riesling har länge varit ett kulturellt uttryck för liv vid Europas stora floder, där branta terrasserade sluttningar format både landskap och lokalsamhällen. Legender knyts ibland till historiska klosterodlingar och gamla enskilda lägen, där århundraden av selektion förfinat plantmaterialet. Druvan har fått internationellt erkännande i tävlingar och blindprovningar, inte minst för sin unika kombination av precision och lagringspotential. En ovanlig egenskap jämfört med många andra vita druvor är hur tydligt riesling uttrycker plats och hur aromämnet TDN kan ge de välkända petroleumtonerna vid mognad, något som många entusiaster söker och som blivit en del av druvans identitet.
