Pinot Nero är det italienska namnet på den välkända druvan Pinot Noir, som har sitt ursprung i Bourgogne i Frankrike. Druvan har olika namn beroende på var den odlas: i Tyskland kallas den Spätburgunder, i Schweiz Blauburgunder och i Frankrike Pinot Noir. Pinot Nero är alltså ingen separat druvsort, utan en regional benämning på samma druva. Pinot Noir är en av de äldsta dokumenterade druvsorterna i världen och tros ha odlats i över två tusen år. Namnet Pinot kommer från det franska ordet för tallkotte och syftar på druvans täta klasstruktur som påminner om en kotte.
I Italien odlas Pinot Nero framför allt i de norra regionerna som Alto Adige, Oltrepò Pavese i Lombardiet, Trentino och delar av Friuli. Druvan trivs bäst i svala klimat där den kan utveckla sin aromatiska elegans och fräschör. Utanför Italien är Bourgogne fortfarande den mest kända regionen, men den odlas också i Champagne, Oregon, Kalifornien, Nya Zeeland, Tyskland och Schweiz. Pinot Nero från Alto Adige tenderar att ge friska, eleganta viner med tydlig mineralitet, medan de från Oltrepò Pavese ofta används i mousserande viner på samma metod som champagne. Variationerna mellan regionerna är tydliga, vilket gör druvan till en spegel av sitt växtläge.
Pinot Nero-rankan har små, tunna druvor med mörkblå till violetta skal. Klasarna är relativt små och kompakta. Druvan är känd för att vara svår att odla, känslig för frost, sjukdomar och röta. Den kräver noggrann skötsel i vingården, vilket gör den till en utmaning för vinodlare. Den mognar relativt tidigt men kan ge mycket varierande resultat beroende på växtplats och årgång. Dess svaghet ligger i dess känslighet, men dess styrka är att den har en unik förmåga att uttrycka terroir och ge komplexa, eleganta viner.
I Italien används Pinot Nero både till stilla röda viner och till mousserande viner, särskilt i Lombardiet där den är en viktig komponent i Franciacorta och Oltrepò Pavese Metodo Classico. Vinifieringen varierar beroende på stil, men i stilla viner används ofta ekfat för att ge struktur, medan ståltank kan användas för att bevara fräschör och fruktighet. Pinot Nero används både som druvrent vin och i blandningar, men i de mest ansedda vinerna, särskilt i Bourgogne och Alto Adige, vinifieras den nästan alltid som ett rent uttryck av druvan.
Viner på Pinot Nero kännetecknas av elegans och komplexitet. De har ofta aromer av röda bär som körsbär, hallon och jordgubbe, kombinerat med blommiga toner av viol och rosor. Med lagring utvecklar de mer komplexa smaker som läder, tobak, tryffel och skogsgolv. Munkänslan är ofta silkig och medelfyllig, med en frisk syra och mjuka tanniner. En typisk signatur är dess balans mellan fruktighet och elegans, vilket gör den unik bland blå druvor.
Pinot Nero är mycket matvänlig och fungerar väl med rätter som anka, kyckling, kalvkött, svamprätter och lax. Den är också ett fint sällskap till italienska rätter med svamp och mildare pastarätter. Serveringstemperaturen bör ligga mellan 14 och 16 grader för att framhäva fräschören och de subtila aromerna. Mousserande Pinot Nero serveras bäst vid 8–10 grader. Den kan vara både ett vardagsvin och ett vin för speciella tillfällen, beroende på ursprung och kvalitet.
I Italien är Pinot Nero en uppskattad men relativt svårodlad druva, vilket gör att den inte är lika vanlig som till exempel Sangiovese eller Nebbiolo. Däremot har den ett växande intresse, särskilt i premiumsegmentet där vinälskare och sommelierer gärna utforskar druvans italienska uttryck. Några kända producenter som framhäver Pinot Nero är Elena Walch och Hofstätter i Alto Adige samt stora namn i Oltrepò Pavese för mousserande viner.
Pinot Nero har inte samma mytiska status i Italien som Nebbiolo eller Sangiovese, men den har på senare tid blivit ett prestigeprojekt för många vinmakare som vill visa att norra Italien kan mäta sig med Bourgogne i elegans. Vinerna har vunnit internationella priser och fått erkännande för sin stilistiska renhet. En intressant aspekt är att Pinot Nero i Italien ofta utvecklar en tydligare fruktighet och fräschör jämfört med sina franska motsvarigheter, vilket speglar landets unika terroir. Druvan är också ett exempel på hur en klassisk fransk sort kan anta en ny identitet i en annan kulturell kontext.
