Ancellotta är en blå druvsort som ibland går under alternativa stavningar som Ancelotta. Den har sitt ursprung i Italien, närmare bestämt i Emilia-Romagna, och omnämns i skriftliga källor redan under 1800-talet, vilket gör den till en traditionell snarare än modern druva. Namnet tros härstamma från en lokal familj eller plats, men den exakta etymologin är inte helt klarlagd. Druvan är känd för sin djupa färg och har länge spelat en viktig roll som blandningsdruva i regionen.
Idag odlas Ancellotta främst i Emilia-Romagna, särskilt i provinserna Reggio Emilia och Modena, men den förekommer även i Lombardiet och i mindre utsträckning i andra delar av norra Italien. Utanför Italien kan man hitta små odlingar i länder som Argentina, där den ibland blandas med Malbec. Den trivs bäst i ett tempererat till varmt klimat med god solexponering och gynnas av väl dränerade jordar. I Emilia-Romagna odlas den ofta på slättland och svagt kuperad terräng, medan den i Mendoza får mer koncentration tack vare höghöjdsodling.
Vinrankan har medelstora, djupt flikiga blad och ger täta klasar med små till medelstora, tjockskaliga bär som har en mycket mörk blåsvart färg. Ancellotta är relativt lätt att odla och ger stabila skördar, men kan vara känslig för vissa svampsjukdomar vid hög luftfuktighet. Den mognar sent, vilket kräver en lång växtsäsong för att uppnå full mognad, och den är uppskattad av odlare för sin höga färgintensitet och förmåga att förbättra utseendet på blandade viner.
Ancellotta används huvudsakligen i blandningar för att ge färg och ibland extra fruktsötma, men kan även vinifieras druvrent, särskilt i vissa moderna experimentviner. Den är en viktig komponent i vissa Lambrusco-viner, där den bidrar till den djupa färgen och fruktigheten. Vinifiering sker oftast i ståltank för att bevara frukten, men kortare fatlagring kan användas för att ge mer komplexitet. Druvan lämpar sig både för stilla och mousserande röda viner, och kan även förekomma i halvsöta stilar.
Viner på Ancellotta har en intensivt mörkröd färg, nästan bläckig, med aromer av mörka körsbär, björnbär och plommon. Ofta finns även inslag av viol och lakrits. Munkänslan är fyllig och mjuk, med måttliga tanniner och låg till medelhög syra. I unga viner dominerar den fruktiga friskheten, medan lagrade versioner kan utveckla toner av torkad frukt, kakao och kryddor. Druvans signatur ligger framför allt i dess djupa färg och rena, mörka fruktprofil.
Ancellotta-baserade viner fungerar väl med mustiga kötträtter, såsom långkok på nöt eller lamm, samt med italienska charkuterier och hårdostar. De något sötare versionerna matchar kryddstarka rätter eller anka med fruktiga såser. Serveringstemperaturen bör ligga runt 16–18 grader för stilla röda och något svalare för mousserande varianter. Den förekommer både i vardagliga bordsviner och i mer påkostade specialtappningar.
Även om Ancellotta inte är en av de mest kända italienska druvorna internationellt, har den en lojal plats i den lokala vinproduktionen. På senare år har intresset ökat bland vinmakare som vill framhäva den i druvrena tappningar eller i högkvalitativa blandningar. I Argentina har vissa producenter lyckats väcka uppmärksamhet med färgstarka och smakrika Ancellotta-viner, vilket har bidragit till att den fått en liten men växande nisch på exportmarknaden.
I Emilia-Romagna betraktas Ancellotta som en viktig men diskret spelare i regionens vintradition, särskilt i Lambrusco-produktionen. Det finns inga större myter kopplade till druvan, men dess unika färgförmåga har gjort den legendarisk bland vinmakare som behöver ”rädda” blekare årgångar. Vissa analytiker har lyft fram att druvan innehåller ovanligt höga nivåer av färgpigment, vilket gör den särskilt intressant ur vinmakningsteknisk synvinkel. Även om den sällan stjäl strålkastarljuset på egen hand, är den oumbärlig i vissa av Italiens mest älskade viner.
