Upptäck elegansen hos aglianico-viner

Aglianico är en blå druva med djupa historiska rötter i södra Italien. Den går nästan alltid under samma namn men har i äldre källor och lokala dialekter kallats bland annat ”Aglianichello” och ”Aglianica”. Ursprunget är starkt förknippat med regionerna Kampanien och Basilicata, men namnets etymologi antyder ett band till antikens Grekland, från det italienska ordet ”ellenico” (hellenisk). Druvan är ingen modern korsning utan har odlats i området i över två tusen år. Den är inte uppkallad efter en person eller plats utan snarare efter denna kulturella koppling till de grekiska kolonierna som en gång fanns i södra Italien.

Odlingsregioner och klimat

Idag odlas Aglianico främst i de italienska regionerna Kampanien och Basilicata, där de mest prestigefyllda ursprungen är Taurasi DOCG och Aglianico del Vulture DOCG. Mindre odlingar finns även i Molise och Apulien, och i mycket liten skala utanför Italien. Druvan trivs bäst i varma, soliga klimat med svalare nätter, ofta i högt belägna vingårdar mellan 300 och 600 meter över havet. Vulkaniska jordar, som kring Monte Vulture och Vesuvius, ger vinerna en distinkt mineralitet och komplexitet. I högre, svalare lägen utvecklar druvan mer syra och stramhet, medan lägre och varmare lägen ger rundare, fruktigare och mer omedelbara viner.

Vitikulturella egenskaper

Vinrankan har stora, djupt flikiga blad och medelstora till stora klasar med små, tjockskaliga blåsvarta bär. Aglianico är senmognande och skördas ofta sent på hösten, ibland i november, vilket kräver långa och varma höstar för att frukten ska hinna mogna fullt ut. Den är tålig mot torka men känslig för vårfrost och vissa svampsjukdomar. Den långa växtcykeln och de tjocka skalen bidrar till höga nivåer av färg, tanniner och syra, vilket gör vinerna mycket lagringsdugliga men också krävande att odla och vinifiera.

Vinframställning

Aglianico används främst till stilla röda kvalitetsviner och produceras nästan alltid som druvrent vin. I vinkällaren jäses den ofta i ståltankar för att bevara fruktens renhet, men lagras sedan länge på ekfat – både franska och slavonska – för att mjuka upp de robusta tanninerna och utveckla komplexitet. Skalkontakten är vanligen lång för att maximera extraktion av färg och struktur. I vissa fall görs också roséviner på Aglianico, men dessa är betydligt ovanligare än de röda.

Smakprofil

Viner på Aglianico är djupa i färgen, ofta rubinröda till nästan svartlila, och erbjuder aromer av mörka körsbär, plommon, björnbär, viol och lakrits, med inslag av kakao, tobak och kryddor. De unga vinerna är kraftfulla, tanninrika och har hög syra, vilket kan göra dem ganska strama i sin ungdom. Med lagring utvecklar de mjukare tanniner och mer komplexa aromer som läder, torkad frukt, jord och rökighet. Druvans signatur är dess förmåga att kombinera kraft och intensitet med elegans och lång eftersmak.

Mat och servering

Aglianico är en utmärkt följeslagare till kraftiga rätter som långkokt lamm, vildsvinsgryta, oxsvans, grillat nötkött och rätter med rika tomat- och örtsåser. Den passar även bra till lagrade hårdostar som pecorino och parmesan. Servera vinet vid cirka 18 grader för att framhäva dess aromer och struktur. De enklare varianterna kan fungera som vardagsviner, men de mest välgjorda exemplaren från Taurasi och del Vulture är ofta bäst reserverade för särskilda tillfällen.

Popularitet och marknad

I Italien är Aglianico en välkänd och högt värderad druva, men internationellt är den fortfarande mindre spridd än andra italienska röda sorter som Sangiovese och Nebbiolo. Intresset växer dock bland vinälskare och sommelierer som söker unika och lagringsdugliga viner. Renommerade producenter som Mastroberardino, Feudi di San Gregorio och Paternoster har bidragit till att etablera druvans rykte på den globala marknaden.

Kuriosa och kulturell betydelse

Aglianico kallas ofta för ”Sydens Barolo” tack vare sin struktur, höga syra och potential att utvecklas i decennier. Historiska källor pekar på att den kan ha varit en av druvorna som användes i det berömda romerska vinet Falernum, som var högt skattat under antiken. Druvans odling i vulkaniska jordar anses ge en unik mineralprägel som särskiljer den från många andra röda sorter och bidrar till dess status som en av Italiens stora, klassiska druvor.