Det finns två sorters vinälskare. Den ena öppnar skåpet och möts av en prydlig rad vinglas: ett för bourgogne, ett för bordeaux, ett för riesling, ett för champagne, och ett som ingen riktigt minns syftet med. Den andra häller upp i vilket glas som råkar vara rent. Båda har trevligt. Men vem har rätt?
Svaret, som så ofta i vinets värld, är "det beror på". Låt oss titta på vad glaset faktiskt gör med vinet, när det är värt att investera i fler glas, och varför det bästa glaset ibland är det du redan håller i handen.
Varför spelar vinglasets form någon roll överhuvudtaget?
Det mesta av det vi uppfattar som ett vins smak är egentligen doft. Tungan känner av sött, surt, salt, bittert och umami, men alla nyanser av körsbär, viol, citrus eller rostat bröd når oss via näsan. Ett vinglas handlar alltså i grunden om att ta hand om doften.
Så här påverkar formen upplevelsen:
En bred kupa ger större yta. Ju större yta av vinet som exponeras för luften, desto lättare frigörs doftämnena.
Glas som smalnar av upptill koncentrerar doften. En kupa som är bredare i mitten och smalare vid kanten fångar in dofterna och riktar dem mot din näsa, i stället för att låta dem spridas ut i rummet.
Utrymme att snurra. När du snurrar vinet i glaset hjälper du doftämnena att frigöras. Det kräver att glaset inte är för litet eller för fullt.
Foten har en funktion. Att hålla glaset i foten hindrar vinet från att värmas upp av din hand, och håller kupan fri från fingeravtryck.
En tunn kant känns trevligare. En tunn, slät kant låter vinet rinna in i munnen utan att du märker av glaset. Det är mest en känselsak, men en känsla många vinälskare gärna betalar för.
Att formen påverkar doften är inte bara vinsnobbars påhitt. Japanska forskare har använt en särskild kamera för att visualisera hur etanolångor sprids olika över vinets yta beroende på glasets form. Så glaset gör faktiskt skillnad. Den enda frågan är hur stor skillnad det gör för just dig.
Hur är det med tungkartan?
Du har kanske lärt dig att tungan har olika zoner för sött, surt, salt och bittert, och att olika glas leder vinet till rätt del av tungan. Det låter logiskt men är inte sant. Den klassiska tungkartan är en myt, och alla grundsmaker kan uppfattas över hela tungan. Argumentet för specialiserade glas vilar alltså på doften, inte på var vinet hamnar i munnen.
Druvspecifika glas: så tänker tillverkarna
Idén om ett särskilt glas för varje druva eller vinstil har framför allt drivits av den österrikiska glastillverkaren Riedel, som var tidiga med att designa glas formade efter olika druvsorter. Tanken går ungefär så här:
Stora, runda kupor för pinot noir och bourgogne. Gott om yta för dessa ofta delikata, aromatiska viner.
Höga glas med rymlig kupa för cabernet sauvignon och bordeaux. Utrymme för kraftfulla, tanninrika viner att öppna sig.
Mindre glas för vitt vin. Mindre yta håller vinet svalt längre och koncentrerar de friska dofterna.
Smala glas för mousserande vin. Bevarar bubblorna och ser festligt ut.
Här kommer en intressant vändning. Många sommelierer och champagnehus föredrar numera att servera champagne i ett vanligt vitvinsglas eller ett tulpanformat glas i stället för en smal flûte. Anledningen är att flûten visar upp bubblorna vackert, men lämnar litet utrymme för doften. Om champagnen är komplex vill man kunna smaka den fullt ut.
Behöver man verkligen fem olika glas?
Här kommer den ärliga sammanfattningen.
Fördelar med flera specialiserade glas:
Du får ut lite mer av vinerna, särskilt de mest aromatiska och komplexa.
Det är roligt att jämföra. Prova samma vin i två olika glas en kväll. Det är en förvånansvärt trevlig övning.
Det förstärker känslan. Ett vackert glas gör en tisdagskvällsflaska lite festligare.
Nackdelar:
Det kostar pengar och tar plats i skåpet.
Tunna kvalitetsglas går sönder, ofta på det mest oväntade stället i diskhon.
Skillnaden mellan två bra glas är ofta mindre än skillnaden mellan ett bra och ett dåligt glas.
Den sista punkten är den viktigaste. Det stora språnget sker när du går från ett tjockt, litet glas med rak kant till ett riktigt vinglas med en rymlig kupa som smalnar av upptill. Stegen efter det är finjustering.
Ett, två eller tre glas som räcker långt
Om du vill bygga en glassamling förnuftigt, här är ett bra tillvägagångssätt:
Ett bra allroundglas. Ett medelstort glas med tunn kant och en kupa som smalnar av upptill fungerar för rött, vitt, rosé och till och med mousserande vin. Om du bara har plats för en typ, välj den här.
Ett större glas för rött vin. Om du ofta dricker pinot noir, nebbiolo eller andra aromatiska röda viner gör ett glas med stor, rund kupa dem rättvisa.
Ett tulpanglas för bubbel. Värt det om du dricker mycket mousserande vin och gillar hur det ser ut. Annars fungerar allroundglaset alldeles utmärkt.
Så nej: Fem olika glas är inte ett måste. Det är en hobby inom hobbyn, och en trevlig sådan, men den som dricker gott vin ur ett allroundglas går inte miste om särskilt mycket.
Namnen du bör känna till när du ska handla
Riedel är det mest kända namnet, men långt ifrån det enda. Det österrikiska familjeföretaget har hållit på med glas sedan 1756 och äger idag även Spiegelau och Nachtmann, som täcker det mer prisvärda och robusta segmentet. Zalto, också österrikiskt, är kultfavoriten bland sommelierer: handblåst, fjäderlätt och prissatt därefter. Man märker både glaset och fakturan. Tyska Zwiesel Glas (länge känt som Schott Zwiesel) gick motsatt väg och utvecklade en titanförstärkt kristall som klarar diskmaskinen, vilket är anledningen till att man hittar den på så många restauranger. Gabriel-Glas, från Österrike, bygger hela sin identitet kring tanken om ett enda glas för allt och tillverkar i princip bara en form. Josephinenhütte, designat av Kurt Josef Zalto, och franska Lehmann är de som är värda att känna till om man vill ha något lite mindre uppenbart på bordet. Och allra högst upp tronar de gamla kristallhusen, Baccarat och Lalique, där man köper en arvedel snarare än en bättre näsa på sitt vin.
När glaset inte spelar någon roll alls
Du känner nog igen känslan. En picknick i parken, en flaska rosé och ett par plastmuggar eller senapsburkar som följde med av en slump. Vinet smakar ändå fantastiskt, för solen skiner och sällskapet stämmer.
Ändå har utomhusglas i det tysta blivit riktigt bra, och om du picknickar ofta är det värt en titt. Några saker som just nu finns på Amazon och faktiskt är värda pengarna:
Govinos fotlösa Tritan-glas. Böjliga, splitterfria, och formade tillräckligt likt en riktig kupa för att vinet fortfarande ska dofta som något. Det lilla tumgreppet är detaljen folk brukar bli förtjusta i. Fyrpacket räcker för en vanlig utflykt; det finns ett 24-pack om du är värd.
Glas med spets istället för fot. Foten avslutas i en spets och går rakt ner i gräset eller sanden, så det finns inget som kan välta. Pointer gör den seriösa versionen: en riktig kristallkupa på ett rostfritt stål-stift modellerat efter en tältpinne, i två storlekar, handmonterat i Berlin. Om du hellre inte tar med kristall till stranden gör The Beach Glass samma trick i splitterfri akryl, och flyter upprätt om det hamnar i vattnet. Om varken det ena eller andra passar finns enkla glaspinnar som håller upp de glas du redan äger.
Glaspinnar. Inget glas alls, bara en spets som trycks ner i gräset och håller foten upprätt. Billigt, och det löser det enda riktiga problemet med att dricka vin på en gräsmatta. Femförpackningar finns för större sällskap.
Ett bra glas med en generös kupa och en avsmalnande kant hjälper ett fint vin att visa vad det går för, och just den uppgraderingen betyder mycket mer än att äga fem specialformer. Men vin handlar om stunden, människorna och maten precis lika mycket som doftämnen och kupvolym. Inget glas kan ersätta ett bra samtal eller en lyckad middag.
Så nästa gång någon höjer på ögonbrynen åt din Barolo i ett vanligt allroundglas, eller åt ditt dedikerade rieslingglas, le bara och höj ett glas. Båda sätten är rätt, så länge det är ditt sätt.
Skål!
