Skålandet i Sverige brukar kännas lite mer formellt och seden har följt med oss sedan vikingatiden, då man skålade till hövdingar och asars ära. Gäster från andra länder brukar tycka att hur vi skålar är en skojig men lite stel ceremoni, det där med hit och dit skålandet och det faktum att vi inte slår ihop glasen. Det formella svenska skålandet innebär ju att vi alltid ler när vi skålar och ser varandra i ögonen. Vi skålar alltid med värdparet och sedan gärna först med den person vi har till höger om oss vid bordet och därefter med personen till vänster. Vi håller våra glas i höger hand och vi skålar alltid, alltid, även när det är tomt i glaset, så ”dricker” vi efter mottot: hellre skåla i vatten än att taka nej och inte skåla alls.
Klirrande vinglas har dock blivit allt vanligare här hemma i informella sammanhang, men är ett mer utländskt sätt att skåla på i goda vänners lag. Det låter dessutom läckert när man klinkar med vinglasen och ger en trevlig dryckesgemenskap som att säga ”vad trevligt vi har det tillsammans!”
